emelieakerlund

"Är du singel?" Varför får man den frågan titt som tätt? I ungefär nio månader har jag bara tittat åt ett annat håll när någon frågat mig det. Nu tittar jag på personen och tänker Ser jag upptagen ut? Minns K-dagarna när en kille frågade mig om han fick pussa mig, för att slippa förklara, en massa onödiga frågor och skit sa jag "Jag är förlovad"
Jag stör mig så på frågan "Är du singel?" Skulle jag inte vatt det skulle jag inte stått och snackat med dig, och du förstör allt det roliga när du frågar det. Jag vill bara vända på klacken och gå.
Det är kul och titta och flirta en stund. Sen bara tröttnar jag. Ingen kille är riktigt. Alla är samma självupptagna svin som bara har sig själva i huvudet.

Från singel frågan till något helt annat, Någon sa till mig härom dagen, "När man älskar någon låter man den gå om den vill gå". Men varför så enkelt? Älskar man någon kämpar mig. Det har iaf jag lärt mig. Man ger inte upp så enkelt och man kämpar för den man älskar. Dock känns det skönt att du låter mig gå nu, för jag vill gå. Vill springa härifrån. Vill låta mig själv läka och plocka upp bitarna av ett trasigt liv. Men varför släppa mig så frivilligt?

Jag är svår. Jag har humörsvägningar och känner inget större behov av att ha någon vid min sida hela tiden. Jag kräver inte och få veta allting hela tiden, dock bara det som handlar om mig. Att jag stannar hos någon länge betyder att personen för mig betyder mycket och det borde den personen uppskatta. Jag sticker lätt när det inte passar mig och när jag inte vill mer. Går något väldigt fel eller något sårar mig börjar jag gråta, jag kan inte hjälpa det. Jag kan bara inte kontrollera mitt gråtande. Ibland behöver jag uppskattning och ett telefonsamtal för att må bra. Ibland räcker ett "Jag Älskar Dig Emelie" långt. När jag känner att du är osäker eller beter dig konstigt flippar jag ut.  Skriker, gråter what ever, på något vis kommer det ut från mig. Bara låt mig veta vad jag är för dig så mår jag bra, bara jag vet att jag är den enda. Kanske är det mycket och begära men jag skulle gjort det samma för dig. Även efter nio månader har du fortfarande inte förstått dig på mig. Nu är det försent men det är så jag funkar.

Det känns som någon dragit ur en stor tagg ur mig, men jag känner mig lättad och ska bara få det och läka igen. Det var länge sedan jag kände mig riktigt fri och kunde göra vad jag vill. Även fast jag saknar att sitta och vänta på MSN på dig lr ringa dig. Men sånt är livet, du var aldrig rätt kille för mig. Önskar bara du kunde sakt till mig att du älskar mig lite oftare och uppskattat mig mera. Ett "jag älskar dig" av dig gör mig bara glad, men jag kmr aldrig få det igen. Önskar dock jag kunde för, Allting skulle kännas bättre då <3