emelieakerlund

Okej. Here it goes. Här kommer mina tankar om hur allting känns just nu!

Ett år har gått. Jag har panik och jag bryter snart ihop så osäker jag är på världen just nu. Vad är menning med allt jag sysslat med i ett år om det inte gör någon betydelse nu?! :O

Min skola.
Jag trivs inte alls, jag har ingen glädje att gå dit. Jag sitter bara och kollar på klockan på lektionerna och jag försöker göra mitt bästa men ärligt talat, jag ORKAR INTE. Jag vill börja gymnasiet, byta stad och få nya kompisar.

Min familj.
Så många kvällar jag kunnat stanna hemma och umgåts med dom. Vad har jag gjort? Lagt all min tid ute, filmkvällar på Ljungdala eller hos Viktor? Vad har jag av det nu? Jag umgås inte så tätt med "filmgänget" längre och jag umgås inte alls med min komps Viktor som innan vad min älsklings kompis att cykla till och sitta och tramsa hos. Eller har jag smygit med att träffa Adam och varit med honom. Han har jag heller inte kvar nu? Jag har bara tramsat medans jag har kunnat umgåts med min familj och mysa med dom hemma. Jag älskar min familj och kommer aldrig förlåta mig själv om jag utsätter dom för något farligt! Jag skulle offrat mitt eget liv för att dom skulle få leva!

Mina vänner.
Agnes, vi umgås inte alls längre? Jag tycker det är synd för så roligt vi hade det tillsammans innan. Lisa och jag umgås desto mer och vi har inte varit ifrån varandra en enda dag på sommarlovet. Jessica, vi är som systrar och har känt varandra sen alltid. Viktor, jag var så lycklig när Lisa o jag var hos han på kvällarna och eftermiddagrna efter skolan. Alex, och gula huset. Gud vad det har hänt mycket där uppe. Saknar det och glömmer aldrig när vi skulle baka bullar! Tom, hur jag och Agnes kollade på film med honom varannan dag. Jakob, hur vi umgicks intensivt i två månader ungefär och sedan tog allting slut. Och Adam, hur jag blev högt över öronen förälskad i honom och sedan dess aldrig släppt tanken på honom. Sedan nyårsafton jag träffade dig verkligen insåg hur kär jag var i han. Hur jag har gått igenom bra och dåliga saker tillsammans med honom och hur jag har gråtit mig till sömns eller hur jag har somnat lyckligt med han i tankarna. 
Men Adam har alltid fått mig och le och mår bra, jag har varit lycklig som ini tusan under dessa månader! Även fast han har sårat mig ett antal gånger... Hur han har fått mig och lära mig nya saker och förstå saker. Hur han har fått mig och förstå vad kärlek är. Jag har i allting förlorat honom nu oxå och jag saknar honom och en del av mig kommer alltid älska honom och jag kommer aldrig glömma allting jag har haft tillsammans med honom. Synd bara att det tog slut så snabbt och att jag inte har dig kvar knappt.

Men nu är alla gamla händelser och dagar bara minnen och jag känner mig totalt vilsen. Innan så fort det var något "sprang" jag till Adam och sökte tröst. Nu är jag ensam och måste stå på egna ben och lära mig hitta den tryggheten själv igen som jag kände hos honom.

Sommaren var bra, Gabriel, K-stad Robin, killen med dem blå ögonen som jag gav en puss av bara farten som jag träffade på K-dagarna, Gustav som var nere på festivalen, och alla små flirtarna, o Martin. Jag vet inte men jag känner det som att jag måste vara fri just nu. Jag klarar inte av något.

Det jag försöker göra just nu är att stå på egna ben och hitta mig själv. Önska mig lycka till tack!